Ungmö igen

Jag har insett att detta endast är en blogg som uppdateras när Tomas är borta, som nu. Två veckor ett halvt jordklot ifrån varandra, med telefonsamtal på udda tider och ekande rum. Och den befriande känlsan att göra som man vill. Inte för att jag är tvingad att leva på ett visst sätt med honom, men man anpassar ihop sig. Nu följer alltså en tid i någon slags trots. Så nu i två veckor kommer jag leva på sill, avokado, crème fraîche, och majs. Två veckor när jag kommer passa på att spela min musik, istället för att plåga någon med Up, R.E.M. mysko men geniala album, en massa Alanis Morisette, Moneybrother och som nu, Kathryn Williams cover av Leonard Cohens "Halleluljah" på repeat.

Å andra sidan finns set ingen som gör en kopp te åt mig på morgonen, någon som tar varannan disk, som fixar allt möjligt när jag tentapluggar, som pussar och pysslar om. Det är kul att vara ensam hemma ett par dagar, sen är det enbart tomt och trist. Man får så mycket ledig tid när man är ensam.

Jag skulle kunna skriva om natur, men just nu har jag inget intresse av det. Skrivandet alltså. Kanske för att jag upplever så mycket natur att jag inte har något behov av att berätta om det. Kanske för att jag inte tror att jag kan förmedla det jag vill om natur. Och kanske mest för att jag har någon som lyssnar när jag kommer hem fylld av intryck, som får höra mig berätta om spillkråkehål och fladdermöss, hur man skiljer en skogsmus från en skogssork, om tjäderns spelläte som låter som en gris korsad med en pingpongboll, om tornfalken jag såg på väg hem från skolan. Dessutom, det handlar ju alltid om prioriteringar.

Kanske återkommer lusten att skriva nu när jag går här hemma och skräpar (eller rättare sagt pluggar inför onsdagens tenta). Kanske hör ni först av mig nästa gång jag är ensam en längre tid, september tror jag.