Nä ni!

för detta kommer säkerligen inte att publiceras. Självkritiken eller vad det nu är går på högvarv. Jag menar, stava kan jag, och meningsbyggnad med, men inläggsbyggnad är väl inte min kakbit direkt.

Sitter hemma och skäms lite. Egentligen är jag väl inte så sjuk så att det är fysiskt omöjligt att ta sig till skolan, och ändå dissar jag redovisningen av min grupps lilla PM. Är det Jante måntro, denna standardförklaring till alla människors brister? Är det därför jag skäms över att jag är svag och stannar hemma? Fast jag tror jag odlar min egen Jante (vad roligt, jag felstavade Jante till Janta, det är kanske det min egen Jante heter), eller överjag, vilket väl gör att jag är en sådan människa som ställer höga krav på min egen prestation, och därför får en del gjort? Fast det kravet är ju rätt fläckvis, jag är ju rätt finemang-fin på att däcka i soffan på eftermiddagarna, ätandes snask (jag gillar det ordet) och slappandes, helt nöjd med det. Men att skämmas över att man är sjuk, det är ju rätt sjukt på det hela taget.

Flödesskrivning is the shit.

Annars så begrundar jag mest hur jobbiga saker man nu får göra om man nu hemma från skolan. Får jag gå till bibblan och lämna igen försenade böcker? Får jag gå på stan och handla kläder (kolla in vilka snygga ekokläder (titta, jag kom ihåg hur man länkade)) (blev det rätt med parenteser nu?) Om man har undervisning 8:30-12:00, som jag hade, gäller det då att man är sjuk och inte får göra jobbiga saker hela dagen då? För man kan faktiskt inte vara hemma från skolan och sedan göra jobbiga saker, det hade i alla fall gjort min moder upprörd (och hon funkar rätt fint som moraliskt rättesnöre, ibland i alla fall).

Titta, posten kom!

Ha, grattis! En tidskrift från Svenska kyrkan (gratis, masssutskick, få nu inte för er att jag prenumerar) samt ett meddelande från Vattenfall om att de höjer elnätstaxan. Tack för den! Egentligen vill jag ju inte att en endaste av mina kronor ska gå ner i deras fickor (inte det mest etiska av företag direkt, eller miljövänligaste) men de har ju monopol på elnätet i Uppsala.

Som brevbärare tänker man allt som oftast "stackare, inget liv" när man hör någon plocka upp posten nästan redan innan den fallit på hallmattan. Bara så ni vet. Fast jag kan nog acceptera "inget-liv"- ettiketten idag, kanske tom. bära den med stolthet. Jag ser framför mig en pin, mörkröd, med texten "inget liv" står skrivet i guld. Vid närmare eftertanke ska väl något så deprimerande budskap färgsättas i beige och musgrått, men varför inte lite färg om man nu är stolt.

Självkritik, who needs it? (Jag tydligen, se bara på bokstavsmassan ovan.)

Häpp, nu ska jag till biblan. Jag ska bara ha en pepparkaka eller tre först.