Brevbärarnatur

Som brevbärare ser man en annan del av stadens natur än de flesta andra. Bakgårdarnas bristfälligt skötta plantor eller välskötta prunkande rabatter ser i och för sig de som bor i just de huset, men få andra ser så många olika så man kan drista sig till att jämföra. Bostadsföreningar har mer välskötta, om än inte alltid vackrare, än hyresolagens konformitet. Listor med vem som klipper gräset under vilken sommarvecka, lappar som uppmanar grannarna att ge en extra slurk vatten åt pionen/rosen/klematisen.

Många ratade växter som ställts ut i trapphusets fönster får man se, med en halvtom vattenflaska som improviserad vattenkanna. Ibland också dyrgripar som olivträd, som ställts ut för att trapphusets klimat är bättre. Min favoritkateogori bland trapphusväxter är de förväxta, som en enorm monstera, två meter hög, tre meter bred. För övrigt enda gången jag sett en monstera blomma, med en tre decimeter stor vaxliknande kallalik blomma.

En annan sorts natur man har ett extra gott öga till som brevbärare är den ätliga. De kan rädda ens runda genom att höja ens blodsocker med goda frukter eller bär. Man vet var man har sitt körsbärsträd och vet när de mognar. JAg har varit ganska lyckligt lottad och på ena rundan haft dignade äppelträd med fin fallfrukt, och på den andra haft både äppelträd, körsbärsträd samt hallon och vinbär. I Fruängen finns ingenting.

Idag, när jag gick en annans runda fann jag till min lycka ett moget körsbärsträd, och de fem lediga minuterna per timme investerades i att dra ned grenar, möla i sig, och sen spotta ut kärnor i farten från cykeln.