Opp amaryllis! Vakna min lilla!

Beslöt mig för att unna mig en amaryllis som julpynt. En tvåstänglad, vit med rosa gap. Ska man ha vackart julpynt hör det levande till det vackraste. Och just amaryllisar, med sin enorma växtkraft hör till det mer hoppingivande i denna årstid, när man behöver ha lamporna tända mitt på dagen.

När jag var yngre, 12 kanske, hade vi en amaryllis. Nu låter det som om det sällan hände, men såklart inte. Dock fångades jag av någon anledning av denna, och beslöt mig för att mäta hur mycket den växte. Så varje dag i ungefär en månads tid tog jag fram måttbandet och mätte, och oftast hade den växt mellan en och två centimeter sen sist. De sista dagarna innan jul, precis när de första knopparna hade slagit ut, ritade jag av den.

Jag har aldrig varit någon framstående tecknare direkt, men jag tycker bilden blev helt okej. Och det är antagligen på den bilden mamma baserar sin fasta övertygelse om att jag visst har konstnärliga anlag. Fast hon ha ju fel. Bilden ramade jag in och gav mina morföräldrar i julklapp. Den hänger fortfarande i deras hall, bredvid en teckning av Albert Engström. En ganska skaplig placering tycker jag...

Men för att piffa upp min stackars nyköpta amaryllis, som just nu står i en uräten kakburk, måste jag ta i med hårdhandskarna. Ska ut och plocka mossa efter skolan, och måste väl köpa nån kruka. Nackdelen med att inte bo hemma är att man inte har några som helst reserver.

Hur som helst, en amaryllis är lika kul som en julkalender, och så vacker så att till och med Bellman besjöng den (som ni ser av rubriken (men han sjöng nog snarare om en flicka, liknad vid nämnda lök)).